ny adress: textavretakloster.blogspot.com

Hej!
Den här bloggen har flyttat in i TEXTA-bloggen där jag fortsätter blogga både om träning, löpning och äventyr, med eller utan skor.

Jag fick frågor om hur bloggarna fungerade och folk hittade den ena men inte den andra och förstod inte heller vitsen med att ha två bloggar. Och jag kan ju förstå allt det där även om min tanke var att ha en 'ren' barfotablogg här och en annan för annat men ni får använda etikettsystemet istället och klicka er fram till träningsinläggen eller löpinläggen beroende på vad ni är ute efter.

Äventyret med mina Bikila fortsätter alltså!

Välkomna till TEXTA: textavretakloster.blogspot.com

korta stumma steg

i bästa sällskapet fick mina fötter sig en liten runda och vaderna blev kanske lite lite mjukare
tröja: Nike
tights: Craft
mössa: Hope
fötter: Vibram
dog: Tasshof's 

poängen med att börja försiktigt

ok. jag fattar.

poängen med att börja långsamt och försiktigt är att vaderna då får en liten chans att hänga med.
nu blev mina vader arga och kontrar med att vägra all form av elasticitet.
jag går som om jag var gipsad, ungefär.
det känns som gammalt torrt läder i vadmusklerna. det gör ganska ont. jag undrar om det är vila eller rörelse som är lösningen. jag tror egentligen på alternativ två, dvs rörelse. rörelse ja, men jag undrar i vilken form och omfattning.
kort löprunda på mjukt underlag eller en lång promenad.

siggi hejar på promenadalternativet. bikila har torkat och pockar på uppmärksamhet.
kanske en kombo?

en svala gör ingen sommar men en svala är en svala är en svala.

För snart två år sedan försökte jag mig på vad jag trodde skulle bli fantastiskt roligt. Jag försökte mig på skidåkning. För en skåning, som fyllt 30 utan att ha lärt sig åka skidor och som har tillbringat mer tid i afrikansk sol än i minusgrader och snö så är det inte en helt enkel sak att åka skidor.
Det hade kanske varit lättare om jag hade fått chansen att öva lite innan jag hamnade på en lift som tog mig till toppen av ättestupet Tomas, i Sälen. Jag kraschade bittert efter några ynka hundra meter i mitt livs första riktiga åk. Sedan fick jag åka ambulansskoter ner och lift både upp och ner i backarna resten av den dagen. Det var hur som helst finemang att vara i fjällen där det var både kallt och vackert.
Men mitt knä gick sönder och har inte återfått sin forna glans än idag. Jag är ett korsband kort och eftersom jag inte har något bollsinne så opererar man inte in nya korsband (bollsporter innebär vridvåld mot knän och då måste man ha alla korsband i knäet). Nu har jag alltså en giltig anledning att slippa spela innebandy och ett dåligt knä.
Jag har rehab-tränat tillbaka styrkan i knäet i stort sett. Det fattas lite krut i benet när det är ihopvecklat, som vid riktigt djupa knäböj till exempel men annars är det ganska bra styrka i benet numera. Vad som är besvärligare är förlusten av knäkänsla vilket gör det obehagligt att gå nerför trappor om jag inte kan se trappstegen, som när man bär grejer till exempel. Uthålligheten är också lite sämre och jag blir sladdrig i vänstra knät efter en stund. Jag har fått lägga av med step och aerobics, i alla fall hittills, nu skulle det kanske funka men under det första året fanns det inte på kartan, jag snubblade och betedde mig illa mot knät.

Löpning då... jag började försiktigt att springa på mjukt underlag efter ungefär ett halvår eller lite mer. Jag har investerat ganska stora pengar i ordentliga löparskor med bra stöd och stabilitet och började försiktigt smyga fram i löpspåret, ett par kilometer åt gången. När jag sprang Blodomloppet i maj i år så hade jag fortfarande aldrig sprungit en mil. Men sedan har jag fortsatt göra det lite titt som tätt.
För löpning visade sig gå ganska bra ändå.
Det gjorde ont. mer och mer ont upp till en viss gräns där det bara fortsatte göra lika ont. Och om jag stod ut med smärtan så funkade det att springa. Så jag sprang. Och jag blev såklart bättre och bättre, dels på att inte bry mig om att det gjorde ont men det onda kom senare och senare och blev mindre och mindre kraftigt. Men jag har alltid haft ont.

Tills nu.
Idag sprang jag min mil i vad som kan betraktas som motigt väderförhållande.
Jag kände inte mitt knä. Det slog mig först när jag kom in att jag kände inte  knät.
Kanske därför att mina vadmuskler var helt upprörda men jag tror inte det. Jag hade inte tänkt på mitt knä. För första gången på ett och ett halvt års mer eller mindre frekventa löprundor. Jag ska väl inte ta ut något i förskott här, det vore ju nästan löjligt att tro att det bara skulle handla om att springa utan skor, då skulle väl min sjukgymnast sagt åt mig det här för länge sedan.
Det kanske bara är en engångsgrej.
Men jag har inte alls ont i knät. Inte nu, inte när jag sprang och inte direkt efter heller.
....tänk om....tänk om....tänk om det är såhär jag ska springa, helt enkelt.

Vi får se! En svala gör ingen sommar och inte en löprunda utan skor heller.

snöslask, lera och regn

Bikila innan dagens runda genom leriga pölar.

De en gång så pigga och färgglada sockeplasten har fått en tur genom leriga vattenpölar, hala lövansamlingar och snöslask. Nu är de lite missfärgade och ser genast härligt använda och ingångna ut.

Mina vader är stumma och stela.
Stumma och stela efter vad som skulle vara en liten snabb invänjningsrunda innan skymningen men som blev en milslång löprunda över kanalbankerna, genom isig snömos och lera, i fyragradigt regnväder.

Vi har haft en skön lördag med lat morgon innan förmiddagens styrkepass på gymet, följt av lunch  och kaffe på stan. Jag hade planerat att cykla intervaller på spinningcykeln på gymet men mina ben var trötta efter mitt envisa benpass ihop med Daniel igår. Så när jag kom hem så kände jag å ena sidan ett uppdämt behov av att konditionsträna och å andra sidan en tveksamhet inför om mina ben skulle vara mer peppade på en löprunda än på spinningintervaller...
Efter en kort stunds ambivalens beslutade jag mig för att springa en kort liten runda innan skymning. Daniel uppmuntrade också detta och försäkrade mig om att jag skulle se F-Ö-R löjlig ut om jag matchade upp mina sockeplast med pannlampa.
Jag pep igång min klocka, skakade min skorrande och lite trasiga ena öronsnäcka hårt och fick ett hyfsat ljud i örat. Sedan stack jag iväg. Bara för att strax upptäcka hur otroligt mycket jag uppskattar mitt nya löpsteg. Det är det här jag är gjord för! (skönt att upptäcka sin talang i en ålder av 32)
Mitt nya löpsteg är fantastiskt.
Jag hoppades på att jag skulle gilla barfotagrejen. Men jag vågade inte ens fantisera om att jag skulle gilla det såhär omedelbart. Jag var beredd på att frysa av mig en och annan tå redan förra lilla löprundan i snön, jag var inte beredd på det jag upplevde. Inte då och inte heller nu.
Jag älskar mitt nya löpsteg.
Jag travade på lite försiktigt till en början, för att bara öka på, både tempo och distans. Tillslut var det alldeles mörkt och jag var hemma igen efter att ha sprungit min mil.
Det är fyra grader och regn ute, längs hela kanalen ligger mer eller mindre smält snö och stora vattenpölar om vartannat. Under stor förtjusning upptäckte jag att iskallt vatten inte är något hinder för barfotalöpning i mina utmärkta Bikila-sockeplast. De fungerar ungefär som en våtdräkt vid dykning. Det innebär att den strumpliknande delen naturligtvis blir genomblöt men att fotens värme värmer upp vattnet som alltså inte upplevs som kallt.
Jag har klafsat rakt genom flera meter långa vattenpölar ikväll, utan att frysa om fötterna. Jag är ganska imponerad och överrskad själv!
Mest överraskad, och imponerad är jag trots allt av mitt eget nya löpsteg. Jag sprang helt utan krav på varken tempo eller distans, det var ett ojämt, blött och klafsigt underlag och jag sprang utan skor och utan dämpning. Givet allt det där så är jag också mycket nöjd med den tid jag landade in på; 49.50.

tröja: Nike
tights: Nike
handskar: Nike
sockeplast: Vibram fivefingers

Nu ska mina stumma vader tigga till sig lite massage och omvårdnad, mina Bikila ska torka och så även regnblöta löparkläder. Jag känner lycka i kroppen.

Ömma och stela vadmuskler är också lycka! Överraskande stor lycka.

snödjup och barfotalöpning

I morse var det ganska ljust ute. Ljust av snö.
Det har snöat sedan dess och vi har ett tjockt snötäcke över hela Linköping och hela Berg och säkert mer än så.

lyckligt barfota i snön

Det här ingick inte riktigt i min planering. Jag hade föreställt mig kyliga höstdagar i min nya turkosa tröja och barfotalöpning i sockeplast, inte att börja i en decimeter djup snö på marken och lika mycket till, på väg genom luften.

Men vad tusan. Jag har ju inte börjat med vare sig bloggen eller barfotagrejen därför att det är det mest bekväma man kan ha för sig. Utan för äventyret.

Nu hör det till saken att man rekommenderas en långsam upptrappning av barfotalöpning, för att vänja fötter och vader och ben vid den nya tekniken.
Traditionellt så är instruktionen att gå i på hälen och rulla över foten i löpsteget, för att få dämpning och en mer skonsam löpning. När det gäller barfotalöpning så gör man klokt i att inte gå i på hälen eftersom det gör direkt jätteont. Finns ingen som helst dämpning i skon så säger det ju sig självt att hälen är ett smärtsamt sätt att sätta i foten på under löpning. Istället ska man gå i längre fram på foten, mer mot mitten och den främre delen av foten. Det här är tydligen något som folk som börjar med barfotalöpning efter att ha sprungit i traditionella skor tidigare får jobba lite med. En del gör det med lätthet, andra får ont i fötter och hälar till en början, inte minst därför att de verkar tänka så mycket på sitt nya löpsteg.

Jag blev så klart lite besviken över vädret idag, jag hade tänkt att pinna iväg på en kort runda för att känna på sulorna och snöoväder är inte det jag brukar springa ute i.
Men på väg hem från gymet ikväll så bestämde jag mig i alla fall för att den här bloggen behöver komma igång, jag behöver också få stilla min helt vansinnigt pirrande nyfikenhet -och den här bloggen handlar i alla fall inte om framgång och solsken utan om ett äventyr vid en illa vald tidpunkt på året.

Så vad tusan, förr eller senare måste vi ändå ta reda på om det går att springa barfota i snön. Eller hur!?

Och tro mig. Det går UTMÄRKT!
Jag stack iväg på en kort sväng, bara två kilometer men det var ungefär vad jag hann med under tiden Daniel lagade kvällsmat. Jag var beredd på att halka, frysa, bli blöt, ångra mig. Daniel propsade på att jag skulle ha mobilen med mig om jag skulle ramla och bryta benet eller spräcka huvudet. Han påminde mig också om att det vore dumt att bryta benet eftersom vi snart ska till Afrika och eftersom jag nästan precis har blivit lite hel i handen som jag tog sönder i augusti.

Men jag halkade inte, frös inte, blev inte blöt och ångrade mig inte för en sekund.
Jag älskar att vara barfota och det här var rakt igenom en lustfylld upplevelse. Jag fick en helt otrolig kontakt med marken, fick ett mycket mer bekvämt löpsteg än jag någonsin fått i mina vanliga löparskor, trots att jag har kanske världens bästa löparskor av traditionell sort (Asics Kayano gel) och hade så himla roligt när jag sprang.
Man skulle kunna säga att det var mörkt, blåsigt, snöigt och ett uselt väder. Men då har man inte sprungit barfota i snön. Då vet man inte att barfotalöpning kan vara världens bästa vintersport.
Mina gamla afrikafötter är lyckliga nu! De har fått springa barfota förut.

Vibrams Bikila

sockeplast på prov

På Princeton var det Rubriks kub-mästerskap, i
New York var det Marathon.

Igår kom vi tillbaka från vår lilla utflykt till New York och helgens fenomenalt fina bröllop i Princeton. I mitt bagage hängde ett par mini-minimalistiska löparskodon med; Vibram-sockeplasten Bikila.

Vi var på utmärkta Paragon Sports i NY och där finns allt man kan önska sig om man gillar att röra på sig i någon form, de har allt för klättring, löpning, uteliv, cykel, tennis, yoga, boxning... och mer.
Eftersom det var Marathon i stan så var det rea på löpargrejer så jag tog tillfället att utrusta mig med en varsel-gul löparjacka med reflexer och en annan lite varmare löpartröja, så att inte kyliga höstdagar ska hindra mig i mitt nya äventyr.
Och såklart mina Bikila, som trots att de är skapta för löpning inte fick husera ihop med de andra löparprylarna utan hade placerats på en hylla bland sandaler och annat för sommarbruk.
På plats i butiken fanns också en Vibram-säljare som hjälpte mig att prova storlekar och som var mycket entusiastisk över mitt planerade köp. Han sprang inte själv i sina sockeplast men han försäkrade mig om att Vibram hade ett gäng löpare som skulle springa marathon i sina.
Jag tror att han gillade mig. För han gick iväg och hämtade en stor väska ur sin bil och ur den fiskade han upp en liten rosa t-shirt med trycket "Vibran fivefingers" på. Jag fick den. Färgen hette bröstcancerrosa och det var han själv som hade bestämt att trycka i den färgen och det hade blivit en mycket populär t-shirt.
Jag var såklart tacksam och ännu mera nöjd med mitt köp.

Tjejen i kassan tittade på skorna, tittade på mig, frågade om jag skulle köpa dem till mig själv och när jag sa 'ja' så log hon lite snabbt, sa 'cute' och proppade ner dem i en påse. Hon tyckte inte att de var söta. Hon var bara snäll.

Hur som helst så är jag nöjd, de är sjukt sköna på foten och roligt knallrosa.
Jag övningssprang i dem på gatan igårkväll, Siggi och jag tog en reklam-paus-rusning runt kvarteret.

Det var innan det började snöa.